Den bästa dagen i mitt liv.

Vill bara förmedla att jag fortfarande lever, klarade mig ifrån monstret. Visserligen så märkte jag igår kväll att han satt och tryckte under min fönsterkarm i MITT rum. Fick panik och dammsög upp honom.

Problem solved.

Och nu hade jag tänkt att fortsätta berätta om min dag som jag inte kom så långt med sist!

Så, jag börjar där jag slutade! Nu står jag där i kön vid Tyrol med Yodie, Anneli och David och fryser! 

Vadå för kö tänker ni? Jo, Simple plan och We the kings skulle spela där kl 20.00!

Men saken var den, jag hade ingen biljett för jag hade tidigare inte hittat någon att gå med, när biljetter fortfarande var till försäljning. Så jag åkte helt enkelt dit av ren chansning! 

För att vara ärlig så var inte att höra banden det viktigaste för mig, bara tanken att få se min största förebild, Charles Trippy (basist i we the kings) IRL ger mig gåshud. Jag kan än idag inte förstå att jag faktiskt var där och såg honom. 

Hur som helst, först av allt så gick jag och Yodie och åt fish'n'ships på något dyrt ställe, där man fick popcorn av någon anledning! Men det var gott i alla fall, som tur är. Sen när suttit där ett tag, så ser jag en stor svart bil/van eller w/e åka förbi med massor av människor som springer bakom, jag tror att det är we the kings i den, och skyndar mig ut för att få se en glimt av Charles, men.. Det var bara simple plan, så jag går besviken därifrån. 

Senare när vi återtagit våran plats i kön, så står jag oroligt och håller utkik efter någon som säljer biljetter, men icke. 

Jag ser Travis går förbi, ingen reagerar på honom! Inte många som visste vem han var tror jag.. Min blick söker febrilt efter Charles, men jag ser honom ingenstans. Travis gick jag inte fram till pga att jag som sagt var där nästan bara pga Charles. Jag börjar nu ge upp hoppet både om biljetten och att få se honom. 

Kanske 30 minuter senare, så ser jag plötsligt två killar gå kanske 5 meter ifrån mig, varav en är Charles. 

Jag står som paralyserad och bara ser på honom, följer varje steg, jag kan inte tro att det är sant!
Men jag har för mig att jag får fram "Det är han...." 

De andra uppmanar mig "GÅ DIT" 

Jag går på nervösa ben fram emot honom, ropar "Charles!" och han vänder sig om. 

Under alla dessa dagar, veckor, månader, ÅR! Som jag har planerat och tänkt på vad jag ska säga till honom eller Alli om jag någonsin skulle få lyckan att få träffa någon av dem, och nu när jag får den chansen, så är det enda jag lyckas få ur mig; "I've watched your vlogs for like two/three years!"

VARFÖR sa jag så? Jag skulle ju säga något originellt, inte fan bryr han sig om hur länge jag följt dem, fast jag vet faktiskt inte vad jag skulle vilja säga... och jag minns inte om jag sa något mer, men jag blev helt mållös.. 

Jag minns att han svarade "Oh, that's so awesome!" Sen så fotar Anneli honom och mig tillsammans, jag minns inte om jag frågade om det skulle vara lugnt att göra det.. Jag hoppas det!
Vill inte bete mig som någon oförskämd skitunge. 

Jag minns inte heller om vi höll armarna om varandras ryggar under fotot, men jag har för mig att jag gjorde det, men allt är så jävla oklart.. det är som en dröm liksom! 

Sen så var det några andra CTFxCers där som försökte lära honom några svenska ord, men jag hör inte vad som sägs, jag bara står och ler mot honom med tårarna i ögonen, jag måste sett ut som ett läskigt freak! Men jag minns att han tittade på mig ibland när han pratade och log, precis som han gör i alla vlogs, ler och är sådär glad! Jag visste att han skulle vara trevlig, det var jag helt hundra på. Och jag älskar att han inte stängde en ute liksom. Jag minns även att jag svarade "That's very good!" när han frågade om han hade uttalat "Jag älskar dig" bra. 

Jag ville även fråga honom om han mindes "Pizza gratis" i Spanien, där man fick gratis öl och berätta för honom att det är svenska, men jag fick inte fram några ord... Sen frågade han "Are you excited for the show?" Jag nickade och fick fram ett yes, trots att jag stod där utan biljett. Sedan sa Charles att dem var tvungna att gå för att repa. På vägen tillbaka till dem andra så var det som att jag fick en blackout, jag minns ingenting om vad jag tänkte, men sen så bara forsade tårarna ner, och jag ser honom går förbi oss och börjar gråta ännu mer, gråta tårar av ren och skär lycka! 

Jag var helt galet jävla överlycklig, och kände att "Nu behöver jag ju ingen biljett, min största önskning här i livet har gått i upplevelse" Så där stod jag, världens lyckligaste tjej, i en lång slingrande kö, där stod jag och svävade som på moln. 

Känslan att han har pratat med mig, och liksom.. vet om min existens (jag vet hur fånigt det låter) men det känns så grymt jävla stort! Att han har tittat mig i ögonen, han har hört ord komma från min mun, vi har konverserat. Visserligen bara två meningar, för att jag var så speechless. Men, jag bryr mig inte. Detta var helt enkelt för bra för att vara sant!